Det händer inte så ofta, men ibland, är flickorna riktiga änglar!   🙂
Idag, en vanlig regnig måndag, är en sådan dag.
Idag hände det som jag alltid är otroligt rädd för, en av hundarna stod plötsligt <3 meter från den starkt trafikerade 70-väg som vi måste korsa på våra morgonpromenader.. ..UTAN KOPPEL! 😮
I mina tankar brukar det vara Sunny’s spänne på halsbandet som brister. (När det ’bara’ var Bubblan hade jag oftast extra halsband och koppel med mig omochutifall…  Det kanske är dags att bära med lite reservgrejer igen!)  Det VAR Sunny, lilla tanklösa hjärtegoda Sunny, som plötsligt sniffade på något bakom oss – och eftersom hon gått ner litegrann i vikt gled halsbandet bara av. Tackochlov hann hon inte ens reagera, jag är så van att hon drar (som ett ånglok!) så jag kände direkt att ’nånting var fel’ och vände mig om och hann ta henne innan något hände. Pust. Lättnaden var otrolig!
Vet inte om tjejerna märkte att jag var skärrad, men…  De har INTE dragit hejdlöst i tre olika väderstreck för att sniffa på något extremt spännande som inte kan vänta tills de andra är på samma linje/ de har INTE trasslat in sig precis hela tiden / de har INTE skällt / de har INTE grävt ner tassarna och ’blådragit’ så att mattes kropp känns som om den ska gå sönder och de har INTE gått på olika sidor om 18/30/58 trä’n utan följts åt riktigt bra. …och t.o.m. Sunny har emellanåt själv lyckats trassla tillbaka benen när hon gränslat sitt koppel, vilket hon ALLTID gör…   En riktig änglapromenad; mina fina små måndagshjältar.   🙂